Kära Josefin Jag förstår att de tidigare lärtillfällen i konstvetenskap som du har erfarit har varit svåra att ta till sig. Enligt min uppfattning kan detta bero på att det vid dessa tillfällen inte har relaterats till vardagen tillräckligt. Ofta uppmuntrar jag till att knyta an till personliga erfarenheter och vardagsliv. Jag tycker därför det är helt riktigt att du har varit inne på att utforska andra sätt att undervisa i konstvetenskap. Kanske kan det genom ett praktiskt utforskande göra det mer tillgängligt att ta till sig. Man lär genom att göra, som jag brukar säga.
Jag förstår också att du nu har kunnat ta till dig konsthistorien på ett helt annat sätt än tidigare. Detta är jag övertygad om att det beror på att du utgick ifrån dina egna intresseområden. Du hittade på så vis olika sätt för dig att göra saker och ting intressant. På samma vis kan du se till dina framtida elevers egna intressen och försöka relatera till dessa. På så vis kan du även knyta an till vardagslivet. Där du är nu i processen upplever jag att du utforskar just detta. Du har samlat in mycket material och ny kunskap, nu behöver du förvalta denna kunskap på något vis. Hur ska du föra den vidare till ungdomar på ett sätt så de kan ta till sig den? Det viktigaste är kanske inte VAD som lärs ut utan just att väcka lusten ATT lära.
Min kompis filmade när jag gick omkring utomhus i den virkade brottardräkten och masken. Träffade min granne i trapphuset, det var sjukt obekvämt. Tänker att jag fick erfara hur det kan kännas att klä sig “normbrytande”, hur det kan upplevas i kroppen. Jag kände mig väldigt synlig och på ett sätt utsatt. För vad vet jag inte. Blickar, kommentarer? Mest kanske att andra personer (typ barn) skulle se mig och bli rädda.
Eftersom postnord lämpligt nog samma dag levererat en hundbur som vi ska ha i vår bil drog vi upp den på vinden och min kompis fick agera fånge till karaktären som gick där med sin virkade piska. Väldigt glad att ingen granne råkade komma in just då.
Detta finns som sagt dokumenterat och jag har de senaste dagarna mest redigerat filmen. Jag tror dock att jag har insett att det blir lite kaka på kaka. Det jag ville ha sagt har jag redan sagt i den första filmen. Ibland ska en veta när en ska sluta.
Jag var på loppis och köpte en filt med mormorsrutor för 70 kr. Köpte även några virkade dukar för 5 kr styck. Jag tycker det är skandal. Hittade också en spetsstickning som någon påbörjat och lämnat kvar på stickorna. Jag tänker instinktivt att det är en gammal tant som börjat och sedan dött. Jag köpte hur som helst den och tänkte sticka vidare. Färdigställa det som någon påbörjat. 20 kr kostade den.
Det jag behöver hjälp med nu är:
Hur ska jag presentera min gestaltning? Jag vill ha med den första filmen, “dräkten” och eventuellt toarullen med mormorsrutor. En idé är att klä mig som karaktären. Det skulle nog kännas märkligt tror jag. Men jag har väl å andra sidan aldrig bangat för det märkliga. Eller så är jag färdig med det. Dräkten ska presenteras på något annat sätt? Livlös bredvid toarullen?
Ska jag fortsätta/är jag färdig? Känner att jag behöver lägga krut på essän nu. Att jag skulle vilja fortsätta men det kanske får komma sen.
Handarbete tycks inte vara någonting värt. Möjligtvis duger det som dasspapper. Är det för att handarbete traditionellt sett tillverkats av kvinnor? Är kvinnors arbete ingenting värt? Eller är det för att det finns ett överflöd av mormorsrutor i världen, de är helt enkelt för “vanliga”? Mormorsrutor är ju trots allt inte massproducerade av maskiner – det finns en människa bakom som omsorgsfullt virkat eller stickat varje maska. Vad värdesätts och vad gör det inte. Varför?
Erik tipsade om att “bryta av”, exempelvis sätta ihop rutorna med ståltråd. Jag provade det. Grejade med det som fanns i verktygslådan, skruvar och muttrar osv. Hittade en kedja.
Sen gjorde jag lite andra grejer. Erik ville ju att jag skulle balla ur. Well. Mormorsrutorna strikes back.
Ja, detta är nog mormorsrutor så långt ifrån mormorsrutor en kan komma. Tänk om mormor visste vad jag gjort med hennes rutor…
Min superskurkuniform?
Vem är jag arg på? Jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag håller på med. Vad skulle hända om jag gick ut på gatan såhär? Då skulle dom väl spärra in mig. ha.
Detta är ett test. Filmat med mobil i mitt sovrum. Om jag ska fortsätta med detta vill jag spela in en ny film i skitigare miljö. Testa att gå ut på gatan.
OSAMMANHÄNGANDE TANKAR OM VAD JAG KANSKE HÅLLER PÅ MED:
Tänker på wrestling. Det är mycket av ett skådespel. En sport som dessutom är ganska mansdominerad. Tittat på isolation wrestling federation på instagram. Eller är det en ny superhjälpte? Eller superskurk? Jag vet inte vad det är.
I mina tonår var jag punkare och väldigt bad-ass. Detta påminde mig om hur det kändes då, det var på ett sätt att klä sig in i en roll. Yttre attribut kan möjliggöra för en själv att bli någon annan. Eller snarare att ta fram andra sidor i en som redan finns där. Det är svårt att visa alla sidor av sig själv när rollerna och maskerna redan sitter på plats.
Senaste handledningen pratade jag om preventivmedel. Att det inte riktigt finns några bra alternativ till hormonella preventivmedel och att stort ansvar läggs på kvinnor/tjejer. Själv började jag med hormonella preventivmedel när jag var 16 år. Det tog mig helt under isen. Inte visste jag att min dåvarande depression orsakades av min hormonspiral. I ett sista försök att undgå anti-depp tog jag ut den. Jag minns jag att jag blev förvånad över mitt eget känsloliv. Jag var arg. Det var en så jävla konstig känsla. Jag hade inte varit arg på tio år. Plötsligt blev jag arg en gång om dagen. Det kunde vara över vilken skitsak som helst. Som att någon stod i vägen för mig när jag skulle gå av spårvagnen eller att min sambo glömt att diska. Det var så otroligt skönt att få vara arg efter att ha varit ledsen i tio år. Vilket privilegium det är få känna något annat än sorg.
Fick några rutor på posten av min svägerska. En med mens, en med bröst och en med färgglad pubis. Tänker göra nåt riktigt ”fint” av dom. Kanske ett halsband i en grov kedja.
Lena Cronqvist – Gjorde debut med sin första utställning 1965. Har varit aktiv sedan dess. Jag valde henne för att hon arbetar självbiografiskt, de senaste åren har hon valt att undersöka åldrandet med sig själv som modell. Såg hennes utställning på Bohusläns museum för ett eller två år sedan.
Tror denna är från 70-talet. Vet inte om ”dockan” ska gestalta hennes mamma?
Jag hittar väldigt lite information eftersom alla artiklar nuförtiden är låsta och Cronqvist har ingen egen hemsida. Märkligt att det är så svårt att hitta info om en av Sveriges mest etablerade konstnärer?
Världens yngsta proffesionella konstnär… Guinness rekordbok.
Brittisk konstnär med dissociativ identitetsstörning vilket innebär att en människa har minst två personligheter med olika karaktärsdrag som agerar ovetandes om varandra.
Isa Genzken
Tysk konstnär som framförallt arbetar med skulptur och installation men även fotografi, film och assemblage. Hon lider av bipolärt syndrom och har de senaste åren varit väldigt öppen med hur det påverkar hennes liv och karriären som konstnär. Det är exempelvis många gallerister som inte velat samarbeta med henne på grund av att hon kan vara svår att räkna med eftersom det psykiska måendet innefattar toppar och dalar. Hon har som många andra som mår psykiskt dåligt självmedicinerat med alkohol och hon har även varit hemlös ett tag men är nu nykter sedan 2013 och inte heller hemlös längre. Trots allt detta så har hon fortsatt vara verksam som konstnär och jag tycker att hon har en intressant livshistoria och att hon kan betraktas som en förebild.
Inför det förra handledningstillfället hade jag hittat några konstnärsreferenser som arbetar med stickning och virkning (bland annat Olek). Jag skrev att dessa använder sig av volontärer för att möjliggöra vidden av sina verk, och att det dök upp en tanke om att jag kanske också skulle kunna göra det. Jag skrev dock att det kändes som för mycket begärt av mina vänner och bekanta, eftersom handarbete är en ganska tidskrävande sysselsättning. Det var innan jag hittade en väg runt den problematiken. Nämligen… mormorsrutor! Mormorsrutor är en alldeles rimlig trollformel för vad en kan kräva att folk ska producera i handarbetsväg. Dessutom kan rutan sticka av diverse gammalt restgarn, hurra!
Rutor som mormor virkade en gång för längesedan
Sagt och gjort hörde jag av mig till vänner, släktingar och andras mormödrar och farmödrar. Jag känner inte supermånga som handarbetar men det blev ändå ett tiotal. De enda instruktionerna är att rutan ska vara 8×8 cm. Detta eftersom jag hittade sex bortglömda mormorsrutor som min mormor stickade för längesedan och som det inte blev något av. Dessa var 8×8 cm så jag utgår från samma mått så jag kan involvera mormors rutor i mitt projekt. För att inte lägga alltför mycket press på mina stickkompisar skrev jag att det räcker att sticka/virka en ruta var men (som jag hoppades) har de flesta inte slutat där. Jag kommer få rutorna med posten och har ingen aning om hur många det blir eller hur de ser ut. Kanske får jag bara in ett fåtal rutor, kanske får jag in jättemånga.
Så på ett sätt fortsätter jag på temat att handarbeta utan något mål. Jag stickar och virkar själv också såklart, så många rutor jag hinner. Tänker brodera på vissa, kanske ord. När jag har samlat in alla rutor kommer jag sätta ihop dom till någonting knasigt, det kan bli vad som helst.
Virkat/stickat i veckan (förutom den rosa rutan i högra hörnet som är virkad av Cecilia)Den mest produktiva av mina volontärer är givetvis min mamma
Inkluderande arbetsmetoder = skapa tillsammans? Stickning i konsten = låg status? = mormorsrutor? Systerskapet, gemenskap, handarbete, arv, kunskap. Funderingar just nu som inte riktigt kommer vidare.
“Technically it is carried out in what can be considered the matter of archaic and classical Greek sculpture (peeling small layers off an overall body image until the image is gradually refined to the point of aesthetic satisfaction).”
Till skillnad från de gamla skulptörerna som karvade i marmor använde dock Antin sin egen kropp. Hon porträtterade sig själv naken varje morgon under tiden som hon följde en diet från en tidning riktad till kvinnor. Antin beskriver sitt eget konsnärskap som politiskt, humoristiskt och sorgset. Jag valde detta verk för att jag tycker att det är ett porträtterande av en naken kropp utan att det blir sexuellt. Det påminner mig snarare om fängelsefotografier eller vetenskapliga fotografier tagna för att dokumentera något precis som det är.
En av de första europeiska kvinnliga konstnärerna som uppmärksammades inom popkulturen. Syftet med verken är att uppmärksamma könsnormer och det sexuella frigörande av kvinnokroppen. Verket Valentine är en homage till Valentina Tereshkova, den första kvinnan i rymden. Hjälmen finns också gestaltad i verket Licensed in Both Ways där den ska symbolisera huvudet, i vilket hemliga erotiska fantasier tar form.
Jag valde detta verk för att jag inte riktigt vet vad jag tycker om det. Förstår syftet med att hedra Valentina Tereshkova, men varför göra det som en silhuett av en pin-up och med en dragkedja som är halvvägs nerdragen?
Min ursprungliga idé denna kursen var att designa ett eget mönster som skulle bli ett par vantar eller strumpor. Jag hade en tanke om att omvandla innehållet i kursen till växter och förenkla dessa till ett stickmönster. Det var en rimlig utmaning för mig rent tekniskt då stickmönster innefattar delvis matematik (i och med maskantal och repetitioner per varv) samt förenkla/omvandla bilder så de fortfarande träder fram i ett material som garn. På handledningen pratade vi dock om att jag skulle släppa på tanken att ha ett mål, och bara sticka utan att veta vad det ska bli.
Jag tycker om att sticka för att det håller mig sysselsatt. En stor del av det är dock att ha ett mål att se fram emot. Allt arbete känns inte förgäves för det kommer komma till användning under lång tid. Det får mig liksom att “stå ut” att jobba i ett så långsamt material, eftersom jag har en tydlig bild av hur slutresultatet kommer bli och kan tänka på hur mycket tröjan/vantarna/strumporna/mössan ska komma till användning för mig eller den jag stickar det till.
Just nu stickar jag utan mål. Meningen är att inte ha något mål, det finns ingen djupare innebörd än så. Det blir som en slags dagbok i garn. Jag har ingen aning om vad det kommer bli, eller om det ens kommer bli något. Det är lite vanskligt att inte ha någon djupare mening, nästan värre än att inte ha ett mål. Men samtidigt är det inte det. Det kanske hänger ihop för mig? Mening=mål ? Mål=mening ? Wow. Nej, så det är nog lite knepigt för mig att inte ha en djupare innebörd. Jag funderar dock på om det är nödvändigt och vad materialet kommunicerar i sig?
Konstnärer jag hittat som inspiration: – Tracy Widdess – Olek – Toshiko MacAdam
Alla dessa tar dock hjälp av stickmaskiner eller voluntärer för att möjliggöra skapandet av sina verk. En tanke som dök upp spontant nu är att be stickare jag känner sticka/virka något och skicka till mig med posten. Det skulle jag sedan kunna montera ihop med mitt eget projekt. Samtidigt känner jag inte asmånga som stickar och vet jag inte om jag kan med att be folk om det, pga jag vet hur tidskrävande det är… Hmm..
Har funderat på att byta material och spår helt men vet inte om det är för att jag tycker detta är ointressant eller obekvämt. Jag tycker om att snurra in mig i förklaringar och djupa bakomliggande orsaker till varför. Just nu finns det inget att snurra in sig i, förutom massa garn. Tror inte jag kommer veta någonting förrän jag är färdig. Kanske inte ens vet då. Kan inte riktigt känna att det är okej att inte veta. Fast samtidigt är det lite spännande.
Josefin 